Jag minns första gången jag hörde ett billarm tjuta.

Jag var nog nio år och lekte med mina syskon och kompisar. Vi sparkade boll och någon av oss sparkade för hårt så att bollen flög bort till en bil och rullade in under den. Jag skulle precis sträcka mig efter bollen då bilen började tjuta och blinka. Jag blev såklart otroligt rädd och förstod knappt vad som hände. Och plötsligt blev bilen bara tyst igen.

Mamma som inte stod så långt bort förklarade för mig att det var en man som stod i fönstret och som hade en slags fjärrkontroll till larmet och att det var han som hade stängt av det när han hade sett att det bara var vi som lekte.

Vi befann oss på Sveafältet.

Idag hinner jag knappt räkna billarmen som tjuter. Och det känns hemskt att erkänna, men jag tror man har blivit van. Fy så hemskt hemskt hemskt. 

För ungefär tio minuter sedan så tjöt det ett billarm och jag tänkte på min vän. Min vän som spanar på vad som händer utanför fönstret.

Och jag ställde mig i fönstret och spanade.

Det räcker med bara en enda tanke.

En tanke om att bry sig.

Varför talar du om såna saker?
Varför uttalar du såna ord?
Är det för att ur mig locka en reaktion?
Du vill åt min ilska.
Men det enda du ska få
är det enda som jag kan ge.
En besvikelse sköljer över mig.
Plötsligt ser jag dig i ett annat ljus.
Fast mörker.
Ditt hjärta är smutsigt och har fått fläckar.
Jag förstår varför.
Det kan man se så enkelt.
Endast du sitter med lösningen i dina händer.
Gå dit du egentligen vill
eller
släpp taget om din ilska och dina tårar.

Just nu är jag uppe i luften.

Har lite problem med att nå tangenterna.

Och svårt att skriva ord.

Ord som förklarar min glädje. För det spritter i hela mig.

Och jag tänker känna av mina bubblor

och då vill jag inte nå annat.

Det känns som att det bara är

jag och han nu.

Och jag tänker känna av honom.