Jag minns första gången jag hörde ett billarm tjuta.

Jag var nog nio år och lekte med mina syskon och kompisar. Vi sparkade boll och någon av oss sparkade för hårt så att bollen flög bort till en bil och rullade in under den. Jag skulle precis sträcka mig efter bollen då bilen började tjuta och blinka. Jag blev såklart otroligt rädd och förstod knappt vad som hände. Och plötsligt blev bilen bara tyst igen.

Mamma som inte stod så långt bort förklarade för mig att det var en man som stod i fönstret och som hade en slags fjärrkontroll till larmet och att det var han som hade stängt av det när han hade sett att det bara var vi som lekte.

Vi befann oss på Sveafältet.

Idag hinner jag knappt räkna billarmen som tjuter. Och det känns hemskt att erkänna, men jag tror man har blivit van. Fy så hemskt hemskt hemskt. 

För ungefär tio minuter sedan så tjöt det ett billarm och jag tänkte på min vän. Min vän som spanar på vad som händer utanför fönstret.

Och jag ställde mig i fönstret och spanade.

Det räcker med bara en enda tanke.

En tanke om att bry sig.